Att jag vill byta liv med någon annan. Men den tanken, att låta någon annan

leva mitt liv. Vill jag utsätta någon stackare för det?

All den smärtan jag har gått igenom, alla tårar som har rullat ner för mina kinder.

Är någon människa värd den smärtan? Ska en annan människa får låta så många tårar

rinna nerför sina kinder? Ska en människa få leva sina dagar med låtsasglädje

och panik? Ska en människas nätter vara fulla med tårar och kvävda skrik?

Svaret är nej. Jag vill inte utsätta någon annan människa för det.

Jag vill inte utsätta någon människa för det. Och om jag skulle ångra allt om jag har gjort?

Nej, det gör jag inte. Det kan ni glömma att jag gör. Om jag skulle ångra allt som jag har gjort

så skulle jag inte vara den jag är idag.

Jag är inte perfekt, inte på ett enda sätt. Men jag är mig själv, och det är den jag vill vara.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade gjort allt som jag hade gjort, eller

om jag skulle ångra allt. Men om jag skulle ångra allt, eller inte ha gjort allt detta.

Då skulle jag inte ha fått lära känna Joel, inte få andra vänner. (visserligen är de flesta av mina vänner falska men ändå)

Och nu ska ni alla ha klart för er. Ett liv utan MIN Joel?! Det är samma sak som att vara jude under andravärldskriget.

Efter allt som har hänt i mitt liv och allt som jag har gjort så är mitt hjärta fortfarande fullt av blödande sår, men det går frammåt.

Det är den lilla skillnaden mellan människan och hundar som jag hatar. (vi ser ju olika ut och har olika behov det vet jag) men just den lilla skillnaden. Hundar lever i nuet, om någonting hände en hund för en vecka sen så tänker den inte på det. Men en människa kan tänka på den saken i månader eller år. Den saken kommer alltid finnas i människans hjärna eller hjärta.

Om jag inte hade gjort den enda saken, då hade jag inte suttit här och skrivit detta. Då hade jag kanske sluppit denna smärta? Denna besvikelse?

Men vem vet? Det hade kanske hänt ändå?

Att se ens liv ramla sönder i spillror och sen bygga upp det igen är väldigt svårt och jobbigt. Man får många motgångar hela tiden. Men jag kämpar och en dag står jag där igen. Och den dagen ska förändra allt, en dag ska jag få ett slut på det som har hänt och få nya upplevelser.  Den dagen ska han bli min pappa igen, den dagen ska vi bli far och dotter igen. Som jag var när jag var 5 år när allt sen krascha.

Nu ska jag sluta skriva och hoppas att ni orkar läsa. Och jag upprepar denna igen: Ett liv utan MIN Joel är som att vara jude under andra världskriget.